FrajdasRoom

Ett fenomen som jag har märkt av under den senare delen av min graviditet och som provocerar mig något oerhört är supermorsorna. Med några få undantag är det kvinnor som har barn i typ 10-15 årsåldern. Det är de som hemskt gärna passar på att berätta om hur otroligt lite sömn jag som blivande mamma kommer att få de kommande åren. De vill även gärna berätta att de minsann jobbade ääända fram till förlossningen. Och helst ska förlossningen ha tagit en sisådär 10 dygn, men det klarade dessa supermammor minsann av med bravur! Självklart tycker jag att man ska få berätta om jobbiga saker och inte bara påstå att en nyfödd bebis är en dans på rosor, men detta är inte dessa mammors syfte, utan det är snarare att lyfta fram hur jäkla duktiga de är som har genomlidit detta helvete och som inte kan jämföras med någon annan bedrift, nånsin. Inte ens en annan mammas, nej nej, de har ju självklart haft det allra jobbigast. Som rookie på detta ämne kan man ju inte direkt ge något bra svar på tal heller, för jag vet ju faktiskt inte hur det är, eller kommer att vara. Men jag finner det som extremt irriterande. Jag skulle ha mer förståelse om det var en relativt nybliven mamma som är mitt uppe i sömnbrist, blödande bröstvårtor och gud vet allt, men där har jag inte hört någon som klagar. En manlig kollega till mig berättade häromdagen att när han fick barn, var det mest förekommande samtalsämnet på parmiddagar vem av kvinnorna som hade klarat av den värsta förlossningen. Ju längre förlossningen desto bättre kvinna var man. Det var till och med en bedrift att ha sytt flest stygn. Det här satt alltså kvinnorna och skröt om. Jag kan bara föreställa mig vad jag kommer att få höra om det blir kejsarsnitt för min del, då har jag ju "klarat mig undan" och inte fött barn på riktigt. Och tänkt om man inte skulle va förmögen att amma, hemska tanke! Då är man ju i alla fall ingen supermorsa, det är en sak som är säker. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer bli en sån där överlägsen typ, då får ni gärna slå något hårt i huvudet på mig och säga åt mig att uppskatta mitt fina barn istället för att bara gnälla.