Det här med amning
Såhär 11 dagar efter att Filippa är född måste jag säga att jag har lite utav en hatkärlek till det här med amning. Vissa dagar är det hur mysigt som helst, t ex på morgnarna när vi precis har gått upp eller som igår när jag inte hade haft henne i min famn på flera timmar. Andra gånger är det sjukt frustrerande, när hon helst vill amma i flera timmar i streck och man känner sig minst sagt fastklistrad i soffan. Timslånga matstunder mitt i natten blir också lätt uttröttande. Det är även lite jobbigt att inte veta hur mkt mat hon egentligen får i sig, är det tillräckligt? Eller är hon hungrig jämt? Idag var det mindre roligt då hon har velat äta i princip heeela dagen, med undantag när vi var ute på promenad. Dock räckte det med att lämna över henne till N för en stund och gå ut i köket för att laga korvstroganoff. Sen försvann den jobbiga känslan och jag ser fram emot nästa matstund.
Imorgon ska vi till BVC igen för vägning så då får vi ju faktiskt svart på vitt ifall hon får i sig tillräckligt, jag håller tummarna för det, och om inte får vi prova på någon annan taktik. Tids nog får vi nog till det!
