FrajdasRoom

Klockan 07.00 skulle vi infinna oss på BB. Vi blev visade till det som skulle bli vårt rum under de kommande dagarna och jag fick instruktioner om att byta om till en sjukhusrock och nätstrumpor. Mycket fancy. Vid 8-tiden fick vi veta att vi förmodligen skulle få den andra snittiden för dagen, som var ungefär vid 9. Nerverna blev ju inte direkt lugnare av all väntan... Strax efter kl 9 fick jag en infart i armen med dropp, eftersom jag hade fastat sedan kvällen innan och vid 10 kom en barnmorska in och sa att "nu är det dags att ni ska få ert barn". Rätt surrealistiskt. Så jag rullades iväg på min säng ner till operationsavdelningen. Där var allt sjukt sterilt och det kändes väldigt sjukhusaktigt. Jag fick komma in i operationssalen medan N fick byta om till operationskläder och hårnät i ett annat rum. Vid det här laget började jag bli dödsnervös, allt blev plötsligt så påtagligt. Narkosteamet presenterade sig och de började sätta fast alla möjliga slangar på mig för att mäta en massa olika värden under själva ingreppet. Sedan fick N komma in och narkosläkaren började tvätta min rygg med något sterilt inför spinalbedövningen. Då kom plötsligt en människa in och sa att det är en placenta på intåg. Det handlade om en kvinna som kom från förlossningen vars moderkaka inte hade lossnat. Allt gick plötsligt väldigt snabbt, vi blev visade ut ifrån op-salen och fick förklarat för oss att detta akutfall måste gå före. Jahapp, så vi fick sitta på min brits utanför salen och vänta och vänta...

Jag tror att klockan var strax efter 12 när vi äntligen fick komma in igen. Jag hade vid det laget nästan börjat tvivla på att det ens skulle bli någon alla hjärtans-bebis. Väl därinne påbörjades samma procedur som innan avbrottet, jag blev tillsagd att krumma ryggen som en arg katt medan narkosläkaren skulle lägga bedövningen. Detta var lättare sagt än gjort med min jättemage... Först fick jag en spruta med lokalbedövning och därefter fördes den långa spinalnålen in mellan ryggkotorna. Denna lilla procedur fick tyvärr göras om 4 ggr, för mina ryggkotor satt så tätt så nålen träffade kotorna istället för mellan dem, något som kändes som elstötar i ryggen, härligt värre alltså. Tillslut kallades en annan läkare in som lyckades få den på rätt plats. Pjuh...

Spinalen började verka med en gång och hela kroppen under naveln och ner till tårna blev varma och började domna bort. Det var en väldigt märklig känsla, som att musklerna inte hängde med hjärnan. Nu kom det in en massa folk i rummet, det var nog upp mot 10 pers där, förutom 3 narkosläkare/sköterskor var det två läkare som utförde själva snittet, undersköterskor till dem, barnläkare, barnmorska och säkert någon mer. Jag fick en urinkateter satt och sedan började de testa ifall bedövningen hade tagit genom beröring med kyla samt hårda nyp. Efter att ha konstaterat att bedövningen hade tagit som den skulle började de skära i mig. Det var uppsatt en skärm nedanför mina bröst så att jag inte skulle se vad de gjorde, men i taket ovanför mig hängde en stor lampa som fungerade utmärkt som spegel... Jag kunde inte låta bli att kolla ett par gånger, hua!! Jag låg och kramade den snälla narkossköterskans hand stenhårt och N satt vid mitt huvud och baddade min panna, haha jag var inte alltför tuff inte. Det gjorde absolut inte ont men man kände att det drogs och slets i magen.

Efter bara ett litet tag hördes ett sugande ljud, detta när fostervattnet sögs ut och strax därefter plockades en blå liten mini ut. Ingen kunde vara gladare än jag när jag hörde ett litet skrik. Hon visades snabbt upp för mig och togs sedan med ut till ett annat rum, dit N fick följa med. Den snälla narkossköterskan öppnade dörren så att jag skulle kunna höra lillans skrik. Strax därefter kom en stolt far tillbaka in i op-salen med vår lilla dotter i sin famn. Hon lades på mitt bröst och vi fick pussa på vårt lilla mirakel medan jag blev ihopsydd. En helt overklig och obeskrivlig känsla!

Det var hela tiden en mycket positiv anda i rummet och läkarna försökte nog hålla mina tankar borta från vad som skedde. Det blev gratulationer och glada tillrop när hon kommit ut. Klockan 12.54 torsdagen den 14 februari kunde vi stolt titulera oss föräldrar till en liten flicka. Och så börjar resan...