Lillan & jag
Mys med en liten nyföddis i all ära (det ÄR fantastiskt) men jag har ända sedan Filippa föddes längtat ett par veckor framåt i hennes utveckling. Förmodligen för att det är rätt klurigt i början innan man lär känna sin lilla älskling, att veta vad de vill när de är ledsna. Och när de inte är ledsna är de rätt så neutrala. Inga glädjetjut när man lyckas göra rätt alltså. De små liven vet säkert inte själva alla gånger vad som besvärar dem när de är ledsna, och då blir det ännu svårare för mig som mamma att klura ut. Men, nu har jag kommit ikapp! För ett par veckor sedan vände det. Jag längtar nu inte längre framåt utan kan njuta till 100 % av det som händer NU. Missförstå mig inte, jag har självklart njutit innan också, men just det här med att längta framåt har avtagit. Det är klart att jag även längtar dit, till de första stegen, första orden osv men det är ju mycket längre fram. Nu känner jag att jag har kommit ikapp och känner mig enormt mycket säkrare i rollen som mamma till min lilla raring. Jag kan nu oftast lista ut varför lillan är missnöjd, och ibland till o med förekomma henne, med att mata, vagga eller byta blöja redan innan hon vet att hon vill det! Hon har även börjat visa även glädje, och ler och "skrattar" när man kommer nära. Jag vet nu att jag (och lillans pappa såklart) är den som är överlägset bäst på att trösta henne när hon är ledsen, inte någon på BB eller på BVC, som det nästan kändes där i början. Det är en väldigt angenäm känsla helt enkelt och jag är mycket glad att jag har kommit dit, 8 veckor senare :)
