Nio månader har blivit nio veckor
Det är helt vansinnigt att min graviditet sakta men säkert börjar lida mot sitt slut. Vart tog tiden vägen? De nio månader som i början kändes som en eeevighet att övervinna. Jag som precis har vant mig vid att vara gravid och tanken att snart bli förälder. Denna tid är alltså snart slut och något nytt, helt okänt tar vid. Om allt går som det ska väntar förlossningen om nio veckor. Nio veckor, det känns hur kort som helst. Jag är ganska fashinerad över hur förlossningen kommer att gå till. Jag undrar så hur dessa fasansfulla värkar egentligen känns. Hur kommer man att reagera? Kommer man ens att föda vaginalt? (det är min plan, men man vet ju aldrig vad som kan inträffa). Jag tycker att det är intressant att läsa förlossningsberättelser och böcker med information om hur det hela går till. Än så länge känns det inte skrämmande, även fast jag vet att det förmodligen inte kommer vara några av de behagligaste timmarna i mitt liv. Jag tror däremot att det är viktigt för min egen del att känna till vad som kan hända, eventuella komplikationer etc, som man på förhand inte kan förutse. Det känns på något sätt som att det ger mig en liten gnutta av kontroll, över en situation där jag förmodligen inte kommer ha någon kontroll alls. En tjej på yogakursen som hade fött barn tidigare, sa en sak som jag tyckte var bra att ha med sig, hon sa att visst gjorde det ont när man hade kraftiga värkar, men det var inte en smärta som höll i sig i all oändlighet, utan för varje värk visste man med säkerhet att snart kommer den klinga av, och man får en liten vilopaus. Även om denna paus bara är en minut eller ens det, så kändes det betryggande att höra, och jag föreställer mig att det kanske gör det lite lättare att uthärda. Jag kommer säkert ha helt andra åsikter om förlossningen när den är ett minne blott, men än så länge ser jag på det som något spännande, kraftfullt och såklart, lite läskigt.
